Ja, det är ju inte så att inläggen haglar på denna blogg just nu...
Mest för att jag inte har NÅGOT positivt att säga, allt känns mest bara skit -hela tiden, och hur kul kan det vara för någon annan att läsa?! Undrar om det är nån strax 40års kris jag hamnat i?? Inte omöjligt egentligen, och hör väl till naturens gång på nåt vis....men när FAAAN ska den gå över?!?!
Finner inte nån mening med nåt ..ingen lust, eller lycka över nåt.. (jo,givetvis Nova), men sen är det liksom....tomt!!
Jag vill inte!
Jag vill inte något!!
Funderar mycket över alla val jag gjort i livet.... hur många av dom var felaktiga? alltså riktigt fel!? Hur många av de val jag gjort som påverkar mig i nuläget, borde jag göra något åt?? Vill jag leva så här??
MMM veeeet, det låter tvärdjupt...man grejen är att det faktiskt är det också...
Visst, alla tvekanden över livsöden osv, kan ju vara en kombination av "höstblues", förbannat dåligt med pengar under VÄLDIGT lång tid, en kropp som ständigt bråkar med mig.... men jag vet inte... det känns djupare, längre in i själen -och jag är TRÖTT!
Vill inte känna så här längre, vill liksom knäppa med fingrarna och åtminstonde ett par STORA problem vore lösta!! Vill inte kämpa längre... och vill inte heller behöva leva på andra människors välvilja för att åtminstonde få ihop de absolut viktigaste kläderna till lilltjejen. Ja, vi har tur som har någon som kan ställa upp och tex köpa regnkläder till tjejen, men hur länge ska vi behöva leva så nedvärderande....och jag kan inte låta bli att undra:hur skulle det kännas att köpa ett klädesplagg till mig själv? för första gången på typ ett år..
undrar över om det är dax att kasta in handduken... eller jag vet inte... nåt...
PS, för att avsluta med en positiv mening: det är min 17e rökfria dag idag..och det går bra. (och nej det är inte nån slags rökningsnoja som satt igång alla tankar i mitt huvud, de fanns där innan)
XoXo Bittermajan
Jahapp, så har man gjort er dag jippedidooodaa :/
2 kommentarer:
Vet du, Maja, du måste faktiskt få lite professionell hjälp. Du måste prata med någon. Låter klyschigt. Grejen är att de där människorna kan sin sak. Jag hjälper dig gärna att söka upp sådan hjälp.
Jag kan symtomen, jag har tillbringat tre månader på sjukhus själv, så jag vet. Jag vet att inte ens min dotter betydde något till slut. Ville inte ens träffa henne, längtade inte efter henne. Tyckte hon hade det mycket bättre utan mig, för en så misslyckad mamma som mig kan ingen leva med.
Jag har svårt att tro att det bara skulle lösa sig av sig själv, det sitter ju ganska djupt som du själv skriver.
Har varit dålig på att höra av mig, har själv haft jobbigt med bl a Irmas operation, men jag hoppas att du vet att du kan höra av dej när du vill. Om så bara för att gnälla.
Kram från Solly.
Du kan radera det här inlägget om du tycker att det blev för personligt för att ha i bloggen.
Hörrö kära Bittermaja - du har valt fel namn, bitter är du inte, eller nja kanske en stund ibland men vem är det inte ? Du ser ju mej på fb o då kan man ju undra eller hur ? ;)
Wellwell, va jag tänkte säja är att när man sitter i klistret med tajt ekonomi och så och det känns som om man sitter bergfast och inte vet vare sej ut eller in ja då är det tufft.
Helsant. Jag vet lita på det.
Men jag tror att man MÅSTE (tvinga sej kanske) att tänka runt problemet. Hitta någe lite intressant utanför sitt klister.
Inte lätt men man får försöka tids nog löser klistret upp sej själv och man har då också hittat någe mer att tillföra i ens liv.
Ta en paus och kom hit på "semester" vetja så kan vi tugga klister och runt det hur länge som helst. Om du vill.
Lev nu väl
Skicka en kommentar